Första lektionen gjorde mig nog förskräckt. Det var svårt att visualisera. Jag har trott att jag har fantasi men jag har sysslat mera med ord och att framkalla stora färggranna 3D bilder var kämpigt. Ryska dockorna ville inte heller fungera. Överhuvudtaget fick jag läsa instruktionerna om och om igen. Men när lektionen var klar var jag ändå ganska nöjd.
Andra lektionen tog jag mera med lekhumör. Men mycket tid tar det. Jag har haft svårt att hålla reda på klockan, men inte har jag klarat uppgifterna på två timmar.
Kerstins journal
-
martinolin
- Posts: 142
- Joined: Tue 14 Jul 2015, 12:19
- Location: Lund
Re: Kerstins journal
Hej Kerstin!
De första lektionerna är rätt intensiva, det upplever nog alla. Det är mycket man ska lära sig och det händer mycket i huvudet på en. Man är helt enkelt inte van! Sen lossnar det och helt plötsligt upptäcker man att vissa lektioner går jättesnabbt!
Men räkna med att de första 12 tar en del tid och energi - men det är värt det!
De första lektionerna är rätt intensiva, det upplever nog alla. Det är mycket man ska lära sig och det händer mycket i huvudet på en. Man är helt enkelt inte van! Sen lossnar det och helt plötsligt upptäcker man att vissa lektioner går jättesnabbt!
Men räkna med att de första 12 tar en del tid och energi - men det är värt det!
Re: Kerstins journal
Hej martinolin!
Tack för uppmuntran! Jag har nu hunnit till den sjunde lektionen och det är den första jag tycker är rolig. Jag märker att jag hänger med även om jag inte klarar på långt när allt. Men jag är så glad att den där känslan att "detta klarar jag aldrig" inte är aktiv idag åtminstone.
Vid min ålder (71) så är det inte superminnet som hägrar, men däremot utmaningen att aktivera hjärnan, inte låta den snurra bara i välkända spår. I positiva stunder så tycker jag att jag kan ana att jag ännu kommer att lära visualisera bättre och bättre.
Tack för uppmuntran! Jag har nu hunnit till den sjunde lektionen och det är den första jag tycker är rolig. Jag märker att jag hänger med även om jag inte klarar på långt när allt. Men jag är så glad att den där känslan att "detta klarar jag aldrig" inte är aktiv idag åtminstone.
Vid min ålder (71) så är det inte superminnet som hägrar, men däremot utmaningen att aktivera hjärnan, inte låta den snurra bara i välkända spår. I positiva stunder så tycker jag att jag kan ana att jag ännu kommer att lära visualisera bättre och bättre.